Textstruktur

Både dramats exposition och talets inledning lägger grunden för vår förståelse för och inställning till fortsättningen. I talet har dock exordium, att väcka intresse, lagts till, precis som man i nutida berättelser gärna börjar med något spännande för att senare återgå till expositionen.

Narratio -- den inledande berättelsen -- tjänar visserligen ett liknande syfte som expositionen men är ofta även i sig själv upplagd enligt den dramatiska strukturen.

Foto: Jonathan Kos-Read

Foto: doctorho Foto: Willy AuYeung

Som inledning på stegringen presenteras den centrala konflikten i dramat, ofta med antydningar om hur det hela kommer att sluta. I argumenterande tal innebär propositio också presentation av en konflikt och ett ställningstagande till denna, inför den kommande argumentationen.

Liksom dramats stegring innefattar retorikens argumentatio en stegrande konflikt mellan olika argument.

Det är dock viktigt att inte bara probatio, argument som stödjer propositio, hoppar runt i ringen själv.

Även refutatio, de tänkta motståndarnas argument, måste vara med för att det ska bli en intressant - men givetvis riggad - match.

Foto: Kamren Barlow

Stegringen bygger upp till klimax. Argumentationen i ett tal bygger upp till den slutsats talaren vill övertyga publiken är den rätta. Ofta sparas de mest imponerande stilfigurerna till detta retoriska klimax.

Det är viktigt att peroratio, liksom klimax och upplösning, direkt anknyter till det som presenterats i inledningen. Annars känns talet osammanhängande och inte speciellt övertygande.

Peroratio bör också inkludera recapilutatio, en sammanfattning av talets huvudpunkter. Även dramats upplösning har en viss sammanfattande funktion.

Foto: Stig Nygaard

I början av texten måste läsaren ledas till innehållet. Det räcker inte att texten börjar lite hursomhelst. Inledningen ska signalera vad texten handlar om, vad dess ämne och syfte är. Den ska hjälpa läsaren avgöra om det är värt att läsa vidare. Den ska klargöra vad målet är.

Ofta är målet att besvara en fråga som ställs i inledningen. Ibland är målet att bevisa att ett påstående är sant. Ibland är målet ett helt annat men inledningen måste alltid klargöra riktningen.

Som i de redan nämnda inledningarna, exposition och narratio, presenteras relevant bakgrundsinformation. Man kan se det som att lägga upp de saker man ska behandla i texten på ett bord. Allt presenteras inte i detalj men de huvudsakliga delarna måste läggas fram, exempelvis vad som ska analyseras och med vilka verktyg.

Därefter reder man ut det som presenterades i inledningen. Ämnen beskrivs i detalj, plockas isär och sätts ihop igen, jämförs med andra saker, ställs mot varandra, med mera.

Det är i utredningen man exempelvis letar sig fram till svaret på de frågor som ställdes i inledningen, sammanfattar de texter som presenterades, listar argument för den tes som enligt inledningen skulle bevisas. Det är helt enkelt här man utför det huvudsakliga arbetet. Därför är det också textens längsta del.

Liksom i dramats stegring kan nya saker introduceras i utredningen men textens huvudsakliga ämne, som dramats konflikter, måste vara det centrala, annars hamnar vi vid ett mål vi inte siktade mot eller med en lösning som inte är svar på frågorna som ställdes i inledningen.

Utredningen leder fram till en slutsats. I drama leder stegring till klimax och katastrof; i argumenterande tal leder argumentatio till peroratio; en analys leder fram till en sammanfattande slutsats. En slutsats som inte är ett resultat av utredningen blir lika meningslös som ett dramatiskt klimax där en helt ny karaktär plötsligt dyker upp och löser allt utan förvarning - s.k. deus ex machina.

Slutsatsen måste även vara direkt kopplad till inledningen. Den måste motsvara det mål som presenterades och besvara de frågor som ställdes. Den är textens upplösning och den ska varken knyta ihop trådar som inte finns sedan tidigare eller låta trådar fladdra oknutna.

Ibland kan ett svar vara att ingen tydlig slutsats kan dras, men det är dock ett svar i sig och ett tydligt avslut på texten.